Vindragarlagets hus (Foto Maria Lindberg Howard)

Skråväsendet var ett tyskt monopolsystem som reglerade antalet hantverkare i städerna. Systemet gav enskilda yrkesmän trygghet i arbetet samtidigt som det styrde prissättningen vilket  hjälpte städer att etablera sig som viktiga handelsplatser.  Ordet ”skrå” kommer av tyskans ”schra” som betyder ”berett skinnstycke”. Garvarna tillhörde några av medeltidens viktigaste hantverkare men beteckningen spred sig även till andra yrken. Det äldsta kända skrået i Stockholm är ett skräddarskrå på 1350-talet men här kallades dessa yrkesföreningar ofta hantverkargillen.

Vindragare rullar tunnor och tappar alkohol

Vindragarna 1930 (Foto Br. Andersson)

Vindragarna 1930 (Foto Br. Andersson)

På Stora Hoparegränd 6, en av de smala gränderna ner mot Skeppsbron, ligger Vindragarlagets hus från sent 1500-tal. Huset byggdes om på 1640-talet och moderniserades 1747 men har fortfarande kvar sin trappgavel med hissbom. Porten har nr 85 efter 1729 års numrering.

En vindragare är en bärare och namnet kommer av tyskans ”träger”. Vindragarna tog emot de dryckesfat som lossats från fartygen. Det var sedan deras uppgift att rulla faten till lagren samt tappa upp vinet eller spriten på flaska. Ovanför porten till deras hus syns de verktyg vindragarna använde – en stockkniv och en sugare – för att kunna öppna och tömma tunnorna.

Det sista skråämbetet

Från 1818 drev vindragarna ett härbärge i sitt hus på Stora Hoparegränd 6 och en trappa upp bodde åldermannen. Av honom kunde vindragarna få betalt i öl eller brännvin. Och hans fru lagade mat åt dem. Med industrialismens intåg under 1800-talet blev skråväsendet omodernt. I december 1846 beslöt riksdagen att införa Handels-, Fabriks- och Hantverksförordningen som gav hantverkare rätten att etablera sig på landsbygden. Nu stod det alla fritt att själva välja yrke och 1864 infördes näringsfrihet. Vindragarlaget upplöstes först 1930 och var därmed Sveriges sista skråämbete. Huset köptes 1923 in av Samfundet S:t Erik som 2006 skänkte det till Stadsmuseet.

Ett passande gatunamn

Stora Hoparegränd fick sitt namn efter Mikael Hoper som ägde ett hus vid gatan i slutet av 1500-talet. På holländska betyder ”hopare” även ”tunnbindare” och var en yrkesbeteckning för de hantverkare som smidde de tunnband av järn som höll ihop tunnorna. Om det även råkade vara Mikael Hopers yrke är högst osäkert. Men gatunamnet och läget för vindragarnas hus passar ändå bra ihop. Det finns även en Lilla Hoparegränd så kanske var tunnbindare verksamma även där. Före 1771 hette  gatan Varggränden, troligen efter någons husägares efternamn.