De tog de första dagerrotyperna av Stockholm
Dagerrotyp över Stockholms ström, Skeppsholmen och Ladugårdslandet. Båtarna visar problemet med långa exponeringstider. Bilden är tagen ca 1846 av en okänd fotograf. Världens äldsta bevarade fotografi lär ha tagits 1826 av fransmannen Joseph Nicéphore Niépce (1765–1833) och föreställer utsikten från hans arbetsrum. Några år senare fick han kontakt med Louis Jacques Mandé Daguerre (1787–1851) som vidareutvecklade hans fotografimetod och lyckades minska exponeringstiden från 8 timmar till 30 minuter. När Daguerre 1837 lyckades fixera bilder i en koksaltlösning kunde han presentera sin första dagerrotyp* som föreställde ett stilleben. Han jobbade vidare på uppfinningen som 1839 köptes av franska staten. Därmed blev konsten att ta fotografier fri att använda för alla. Redan i december samma år kunde stockholmarna köpa en svensk översättning av Daguerres handbok – Daguerrotypen, teoretiskt och praktiskt beskriven – i Albert Bonniers boklåda i Norrbrobazaren på Norrbro. Stockholms första fotografer Lars Jesper Benzelstierna (1808–1880) föddes i Stockholm och tillhörde den norrländska släkten Benzelius som fick adelsprivilegier 1719. Han tjänstgjorde som underlöjtnant i franska främlingslegionen och utbildade sig till grafiker i Paris. Där sysslade han med litografi och litokromi (färglitografi) och efter återkomsten till Sverige arbetade han vid Topografiska ritkontoret i Stockholm. Sedan tiden i Frankrike var Benzelstierna god vän med den svenska ministern Gustaf Löwenhielm i Paris, som 1840 gav honom en fotografiutrustning. I september 1840 visades dagerrotyper för första gången på en utställning på Kungliga slottet i Stockholm. Fotograferna var två medarbetare på Kungliga Teatern, kostymchefen Urban Emmanuel Mannerhierta (1775–1859) och teaterdekoratören Georg Albert Müller (1803–1864). Även Benzelstierna deltog i utställningen med några Stockholmsvyer. Senare samma år gav Benzelstierna ut verket ”Daguerrotyp-Panorama öfver Stockholm och dess omgifningar” med...
Norrmalm är tillbaka på spåret
I höst är det 50 år sedan Dagen H – den 3 september 1967 – då spårvagnstrafiken i innerstan lades ner. Den spårvägslinje som stockholmarna då helst av allt ville ha kvar var Djurgårdslinjen (nummer 7) men även den försvann inför högeromläggningen. Den återuppstod som museispårväg 1991 och med Spårväg City förlängs Djurgårdslinjen från Norrmalmstorg till T-centralen. Omnibussar för törstiga passagerare Det dröjde länge innan Stockholm fick regelbunden linjetrafik för persontransporter. I Köpenhamn kunde man 1829 åka med ”dagvogne” ut till stadens omgivningar. I början av 1800-talet var Stockholm fortfarande fattigt och smutsigt och utan egentlig stadskaraktär. Av stadens 80 000 invånare bodde under 1830-talet merparten ute på malmarna. På Norrmalm bodde 28 000 personer varav de flesta trängdes i små en- och tvåvåningshus. Bland medelklassen var det populärt att dricka brunn. Entreprenörer som ville börja erbjuda moderna persontransporter i innerstaden siktade därför in sig på de många brunnsgäster som på ett bekvämt sätt ville kunna ta sig till någon av stadens hälsobrunnar – Stora Surbrunn, Sabbatsberg eller Djurgårdsbrunn. De som den 7 juli 1835 slog upp Stockholms Dagblad kunde läsa denna annons: “Promenadvagn från Jakobs Torg, öfver Djurgårdsbron, södra sidan af Djurgården till Manillla och Djurgårdsbrunn. En Omnibus att taga sin början Onsdagen den 8 dennes, alla söcknedagar.” Numrerade platsbiljetter kunde köpas i kryddboden på Jakobs torg. Passagerare som klev på vid någon av hållplatserna fick ”betala den önskade platsen till Kusken som för detta ändamål medhafver en blecklåda, i hvilken jemna penningar nedlägges”. Bolaget drevs av hyrkuskänkan Amelie Almgren. Skråväsendets stadgar gav änkor rätt att för sin egen försörjning driva makens verksamhet vidare. Stockholm hade fått sin första...
Nyårsrevy på Folkan vid Östermalmstorg
I hela 145 år ekade skratten i den lilla teatern vid Östermalmstorg. Här invigdes Ladugårdslandsteatern den 19 oktober 1856 med skådespelet ”Den bergtagna” av Carsten Hausch samt vaudeville-föreställningen ”En kontorist som är kär”. Den blandade repertoaren med salongskomedier, folkliga lustspel och årliga revyer blev snabbt ett kännetecken och 1887 döptes teatern om till Folkteatern, eller ”Folkan” rätt och slätt. En av revymakarna var Kar de Mumma (Eric Zetterström) som 1929–1930 satte upp sina två första revyer på Folkan – ”Stockholm-Motala” och ”Det glada Stockholm”. Från 1955 och fram till 1977 spelades en Kar de Mumma-revy varje år på Folkan. År 1969 hette den ”Nyårsrevyn” med Stig Järrel, Lasse Berghagen, Brita Borg, Inga Gill, Rolf Bengtsson och Jarl Borssén samt regi av Hasse Ekman. Fibban Karlsson – en klassisk revyfigur I programmet berättar Kar de Mumma att det fanns mycket att fira 1969. Själv firade han 40-årsjuileum som revymakare. Stig Järrel hade en lika lång karriär som skådespelare bakom sig och hans enormt populära revykaraktär Fibban Karlsson fyllde 32 år. Och Hasse Ekman kunde se tillbaka på sin egen revydebut som skådespelare på Folkans scen 36 år tidigare. Men framför allt var 1969 året då den olycksdrabbade trafikkorsningen Sturegatan-Valhallavägen äntligen fick ljussignaler. Kar de Mumma hade under tjugo år drivit en enveten kamp mot gatukontoret, något som givetvis även uppmärksammades i revyerna på Folkan. Fibban Karlsson var en av Kar de Mummas klassiska revyfigurer – en maktlös, kolerisk sanningssägare med ett ilsket kroppsspråk som påminner en hel del om Basil Fawlty. Här gnäller Fibban över stadsplaneringen i Stockholm från en tidigare Kar de Mumma-revy på Folkan. Och givetvis får den...
Fortsätt till Norrmalmstorg utan att passera GÅ
Alla som någon gång har spelat Monopol vet att det gäller att bli den som först landar på Norrmalmstorg. Därefter kan det bli ohyggligt dyrt. Har ägaren dessutom hunnit bygga ett hotell på tomten ligger medspelarna ofta pyrt till. “Monopoly – The Fast-Dealing Property Trading Game” lanserades i USA 1935 och den svenska versionen av det populära affärsspelet dök upp två år senare. Kanske var det just Citypalatset som inspirerade valet av Norrmalmstorg som den svenska motsvarigheten till Boardwalk. Nydanande arkitektur på Norrmalmstorg Citypalatset uppfördes 1933 av Torsten Kreuger för Sydsvenska bankens nya huvudkontor. Han köpte tomterna och lät riva två äldre hus i kvarteret Packarhuset längs Norrmalmstorgs västra sida. Några av Stockholms mest namnkunniga arkitekter deltog i arkitekttävlingen: Ragnar Östberg (Stadshuset), Ivar Tengbom (Konserthuset), Albin Stark (Chinateatern) och Cyrillus Johansson (Centrumhuset). Uppdraget gick till Cyrillus Johannson men Torsten Kreugers krav på fasadmaterial fick arkitekten att dra sig ur då han vägrade att befatta sig med marmorplattor. Istället fick Ivar Tengbom ta över projektet. Han hade startat sitt arkitektkontor 1906 men det stora genombrott kom med Konserthuset som invigdes 1926. I början av 1930-talet bytte Ivar Tengbom stil – från gracil nordisk klassicism till stram funktionalism, en stil som slog igenom stort i Sverige under 1930-talet. I Citypalatset gick han ett steg längre och kombinerade funktionalism med modernism. Den nya tidens marmor, stål och glas Citypalatset mäter 57 x 38 meter och tar upp hela kvarteret. Ett kontorshus anpassat för hotell, företag och butiker där hela byggnadskroppen med sin bastanta men eleganta marmorfasad obekymrat tycks sväva en bit ovanför marken tack vare det inglasade butiksplanet längst ner. Allt bärs upp...
Stockholms sjukhem – sjukvård i en anda av mild och saktmodig humanitet
I mitten av 1860-talet har Stockholm ca 120 000 invånare. Fram till sekelskiftet kommer de att ha tredubblats. Uppemot hälften av stockholmarna är industriarbetare som tränger ihop sina familjer i små, enkla träkåkar. För de allra flesta är livet oerhört tufft. Och mitt i eländet gäller det att försöka hålla sig frisk. Dödliga epidemier och obotliga sjukdomar Stockholms första sjukhus öppnades 1752 och hundra år senare har Serafimerlasarettet på Kungsholmen 174 sängar. I en överbefolkad stad som Stockholm räcker det inte på långa vägar. Svåra sjukdomar som kolera, smittkoppor, fläcktyfus och tyfoidfeber härjar gång på gång. När nya epidemier bryter ut inrättas provisoriska epidemisjukhus på olika platser i stan. Dödssiffran bland trångbodda stadsbor är hög. I mitten av 1800-talet dör 40 000 stockholmare varje år i olika sjukdomar, dubbelt så många som ute på landsbygden. Och för alla de som drabbas av långvariga eller obotliga sjukdom finns överhuvudtaget ingen hjälp att få då stadens sjukvårdsinrättningar inte kan ta emot eller behandla den sortens patienter. Verkligt nödvändig sjukinrättning Under ett möte på Svenska Läkaresällskapet i november 1859 diskuteras möjligheten att inrätta en vårdanstalt för obotligt sjuka i Stockholm. Ledamöterna är överens om att ”en sådan vårdanstalt vara den för närvarande av behovet måhända mest påkallade sjukinrättning i huvudstaden, ja, en verklig nödvändighet”. En motion presenteras för ståndsriksdagen som anser att frågan visserligen är behjärtansvärd, men då man är osäker på att den föreslagna finansieringen på 137 000 riksdaler är tillräcklig får den avslag. En plötslig välgörare Magnus Huss har examen i kirurgi och medicin och är sedan 1834 läkare på Serafimerlasarettet. Han är dessutom en flitig vetenskapsförfattare till en mängd...Följ oss på LinkedIn!
Gillar du Stockholm. Följ oss på Linkedin.
