Askungesagan om Christina Nilsson inspirerar ännu

Askungesagan om Christina Nilsson inspirerar ännu

Hösten 1885 var den världsberömda operasångerskan Christina Nilsson (1843-1921) på turné och i Stockholm gav hon tre utsålda konserter på Musikaliska Akademien. Ryktet om att hon efter den sista konserten skulle sjunga från sin hotellbalkong hade snabbt spritt sig över stan.

Ett efterlängtat framträdande

Onsdag den 23 september samlades 30 000-50 000 människor vid Grand Hôtel och polisen hade kommenderat mer än 200 konstaplar till Kungsträdgården. Som utlovat kom Christina Nilsson ut på balkongen på Grand Hôtel och sjöng sin signaturmelodi Fjorton år tror jag visst att jag var samt Värmlandsvisan. Men när hon sedan vinkade adjö till publiken utbröt panik i folkmassan.

“Hurraropen skakade luften som bruset av en nordanstorm, månen lyste ner över en oöverskådlig folkmassa. När det blev klart att det inte skulle bli någon tredje sång blev trängseln förfärlig på Karl XII:s torg där jag stod stödd mot ett av träden, med folkmassan i en obeskrivlig förvirring brusande omkring mig. Poliskonstaplar till fots bjödo i allvarliga och vänliga ordalag folk att skingras, men förgäves.”

I tumultet som uppstod blev nitton kvinnor ihjältrampade och ett sjuttiotal människor skadades. Offren bars in på Grand Hôtel och hotellentrén liknade snart ett fältlasarett där man förtvivlat försökte ge första hjälpen. Christina Nilsson var förkrossad och några dagar senare gav hon en stödkonsert i Hedvig Eleonora kyrka som samlade in 5 700 kr till offer och anhöriga. Sedan avbröt hon turnén och återvände hem till Paris. I juni 1888 gav hon sin avskedskonsert i Royal Albert Hall i London och drog sig sedan tillbaka.

Från grindvakt till operascenen

Christina Nilsson från Snugge

Christina Nilsson debuterade 1864 i La Traviata på Théâtre Lyrique i Paris och tre år senare i samma opera på Her Majesty’s Theatre i London.  När Metropolitan öppnades i New York 1883 sjöng hon vid invigningen. Hennes liv liknar en Askungesaga. Hon föddes den 20 augusti 1843 på gården Snugge utanför Växjö som det yngsta av sju barn. Föräldrarna Jonas och Cajsa-Stina Nilsson var lantrbukare och när familjen hamnade på obestånd och tvingades sälja gården bidrog Christina till försörjningen som sjungande grindvakt. Som Stina på backen sjöng och spelade hon tillsammans med sin bror Carl på traktens marknader.

Vid fjorton års ålder blev hon upptäckt av häradshövdingen och 1859 kom hon till Stockholm. Här fick hon utbildning av tonsättaren Franz Berwald och Karl XV bidrog till fortsatta studier i Paris. Här bosatte hon sig men befann sig ständigt på turnéer runt världen. Hon besökte Sverige så ofta hon kunde och 1867 kunde hon uppfylla ett löfte från barndomen –  att köpa  tillbaka föräldragården i Snugge. Vid sin död 1921 efterlämnade hon en förmögenhet på 3 miljoner kronor. En stor summa donerades till Musikaliska Akademien och av hennes konstsamling skänktes över 200 föremål till Nationalmuseum.

Inspiration till en romanfigur

Gaston Leroux var journalist på den franska tidningen Le Matin men började 1907 att skriva historier om amatördetektiven Jospeh Rouletabille. Den roman som kom att bli mest känd är Le Fantôme de l’Opéra från 1910. Som journalist hade Gaston Leroux skrivit ett reportage om Pariskommunen våren 1871 då källarutrymmena under Parisoperan användes som fängelse. Så han kände väl till byggnadens alla skrymslen och vrår. Romanens kvinnliga huvudfigur Christine Daaé har många likheter med Christina Nilssons liv, från fattig bondflicka till upptäckten och framgången i Paris.

Berättelsen om fantomen tar ton

Historien om den maskerade mannen på operan har filmats flera gånger, versionen The Phantom of the Opera från 1925 med Lon Chaney i titelrollen och Mary Philbin som Christine räknas som en av de stora skräckfilmsklassikerna.

Andrew Lloyd Webbers scenmusikal från 1986 har väl ingen undgått. Men den första  musikalversionen hette Phantom of the Paradise och kom tolv år tidigare, med manus och regi av Brian de Palma och med musik av Paul Williams. Den nådde kultstatus i romanens hemland Frankrike.