Under flera hundra år var publik förödmjukelse och kroppslig smärta det vanligaste straffet för olika typer av brott. Skamstraffet hade ett dubbelt syfte – att slås i järn, pryglas, mista en kroppsdel eller avrättas på offentlig plats skulle avskräcka både fångarna och andra medborgare. Innan domen verkställdes förvarades fångarna i Rådhusets källare – ”Siskeburen” – som påminde om en fågelbur. Den korta tid fångarna spenderade där var ofta den enda stund för eftertanke de fick.
Reformering genom cellstraff
Mot slutet av 1700-talet humaniserades synen på brott och straff. Istället för skamstraff var det nu istället själen som skulle tuktas – man riktande in sig mer på isolering än straff. I boken ”Panopticon or The Inspection House” från 1791 beskriver den brittiske juristen och filosofen Jeremy Bentham den helt nya typ av runda fängelsebyggnader som då började byggas:
”The building is circular. The apartments of the prisoners occupy the circumference. You may call them, if you please, the cells. These cells are divided from one another, and the prisoners by that means secluded from all communication with each other. The apartment of the inspector occupies the centre; you may call it if you please the inspector’s lodge.”
Fängelsets runda struktur skulle även underlätta arbetet för personalen som från byggnadens mitt kunde övervaka samtliga fångar i de tårtbitsformade cellerna. Med arbete, osynlig inspektion och långa tider av isolering i enskilda celler skulle fångarna tvingas till rannsakning och därigenom fostras till bättre människor.
Kungligt intresse för fångvård
Över hela Europa pågick i början av 1800-talet diskussioner om reformering och modernisering av fångvården. I USA utvecklades vid den här tiden två fängelsesystem – enligt Philadelphia-systemet skulle fångarna arbeta isolerade i sina celler medan de enligt Auburn-systemet arbetade i grupp under tystnad på dagarna och låstes in i sina celler nattetid.
I Sverige var kung Oscar I mycket intresserad av kriminalvård och hans skrift ”Om straff och straffanstalter” (även kallad Gula boken) publicerades som ett anonymt inlägg i debatten. Kungen hade inspirerats av de nya tankarna om ensamhet, undervisning, arbete och vård. Han förespråkade att moderna cellfängelser skulle undvika att försämra, men sträva att förbättra fången:
”Ädla omsorger har sträckt sig även till den på brottets avvägar förirrade, som man börjat betrakta mindre såsom en fågelfri, för alltid förskjuten varelse, än såsom en vilseförd, fallen like, för vars omvändelse och bättring man känner sig manad att tänka och handla.”
Modernt men trångt i de nya fängelsserna
Mörka och trånga celler i rannsakningsfängelset (Foto Okänd, SSM)
Efter ett riksdagsbeslut 1841 började man att bygga cellfängelser över hela Sverige. Byggandet pågick under flera årtionden och 1852 invigdes Rannsakningshäktet i Gamla stan som hade direktförbindelse med Kungliga Poliskammaren på Myntgatan 4 samt Rådhuset som då höll till i nuvarande Högsta domstolens lokaler.
Rannsakningsfängelset var en modern straffanstalt, utrustad med både centralvärme, vattenledningssystem och WC. Den användes främst som häkte för fångar som väntade på dom samt för kortare fängelsestraff på max två månader. Vaktstyrkan bestod av ett 20-tal personer.
Här fanns 167 celler på ca 3×2 meter och man tog emot både manliga och kvinnliga fångar. Men omsättningen av fångar var hög och ofta fick flera personer dela på de små cellerna. Under år 1905 togs inte mindre än 13 400 fångar emot, i genomsnitt 36 personer per dag. När polishuset och häktet på Kungsholmen stod klart 1911 stängdes cellfängelset i Gamla stan. Det revs 1929 inför bygget av Kanslihuset.
Två fångar och en bekännelse
Syftet med att isolera fångar i celler var att de skulle rannsaka sina gärningar – att kombinationen av straff och vård skulle leda till förbättring. En fånge som hade en rad slagsmål och stölder på sitt samvete och som avtjänat straff enligt de nya metoderna var Pehr Victor Göthe som greps på Götgatan. I januari 1862 fördes han till galgbacken vid Hammarby för att halshuggas. Under påsken 1861 hade han begått ett brutalt rånmord i en butik på Hornsgatan vilket han bekände i skriften ”Sjelfbekännelse öfver sitt föröfvade mord”. Den publicerades och trycktes i flera upplagor. Avrättningen var den sista som utfördes på offentlig plats i Stockholm.
En annan fånge som avtjänade flera fängelsestraff för misshandel och stöld var Alfred Andersson Ander. Pallen från cell 67 i Rannsakningsfängelset där han satt häktad finns bevarad på Stadsmuseet. Efter att ha begått ett brutalt rånmord vid Gustav Adolfs torg internerades han på Centralfängelset på Långholmen där han i november 1910 halshöggs med giljotin – den siste fången som avrättades i Sverige. Men Alfred Andersson Ander erkände aldrig rånmordet och han lär inte heller ha ångrat sina tidigare brott.
