Fredhäll var namnet på en gammal gård belägen på sydvästra Kungsholmen. Den uppfördes i början av 1800-talet av Olof Tideström som var kassör vid auktionskammaren. Det här var länge en lantlig trakt strax utanför den växande huvudstaden. I början av 1900-talet talades det om att bygga en modern villastad på klipporna mellan Mälarens vatten och Drottningsholmsvägen men det blev inget av planerna. Istället anlade man 1907, på initiativ av Anna Lindhagen, en koloniträdgård som blev en av de tre första i Stockholm.  I början av 1920-talet fanns det nio koloniområden på Kungsholmen med mer än 900 kolonilotter. Idag finns endast Karlbergs-Bro koloniförening kvar, grundad 1909, med 19 lotter som alla är bebyggda. Den ligger vid Karlbergskanalen.

Modernt boende i parklandskap

Sommar på Atterbomsvägen 1937 (Foto Gustaf Wson Cronquist, SSM)

Nya planer för bostadsbebyggelse i Fredhäll lades fram i slutet av 1920-talet och några år senare försvann koloniträdgårdarna och en ny stadsdel började växa fram. Mottot var ”stad i park” och intill det moderna bostadsområdet anlades Fredhällsparken, ritad av stadsträdgårdsmästaren Osvald Almqvist. Med Stockholmsutställningen 1930 hade funktionalismen fått sitt stora genombrott i Sverige. Samma år spikades stadsplanen för Fredhäll – ett bostadsområde i typisk funkisstil. Husen har släta, putsade fasader och platta tak och är fritt utplacerade som lamellhus och punkthus i ett parklandskap. Här ville man skapa moderna lägenheter med ljus och luft och nära tillgång till grönområden.

Två poeter med tragiska livsöden

Gatorna i Fredhäll har fått namn efter ett flertal berömda svenska författare och poeter. Två av dem – Johan Erik Stagnelius och Vitalis (Erik Sjöberg) – levde samtidigt i Stockholm i början av 1800-talet. Båda hade de mycket tragiska livsöden, märkta av sjukdomar, ensamhet och fattigdom. Båda dog i mycket unga år. Johan Erik Stagnelius ligger begravd på Maria kyrkogård på Södermalm medan Erik Sjöberg vilar på Kungsholms kyrkogård. Vill du läsa mer av de författare som har fått ge namn åt gatorna i Fredhäll, besök Litteraturbanken.

Vän! I förödelsens stund (Johan Erik Stagnelius, 1793-1823)

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: “Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Försakelse (Vitalis, 1794-1828)

Hvi skulle jag ej möta glad min plåga?
Hon är en engel, sänd ifrån min Gud.
Hvi skulle jag den goda fadren fråga,
Hvarför han valde henne till sitt bud?

Som fogeln under modrens vingar hvilar,
Intill hans bröst jag lutar mig i ro,
Och kommer döden än med tusen pilar,
Jag segrar dock, och segren är min tro.

Liksom en dufva mild sig bönen höjer
Emot min faders stjerne-fäste i det blå,
Och när min fader i sitt hus hon röjer,
Hon hviskar stilla i hans öra så:

Låt offret af min vilja dig behaga,
O du som djupet af mitt hjerta ser!
Jag vill af dig min kalk med kärlek taga,
Liksom du honom utaf kärlek ger.