I april 1854 presenterades en stadsplan för Örebro. Här skulle en modern stenstad byggas. Det brådskade för bara en vecka tidigare hade den lilla staden vid Svartån drabbats av en fruktansvärd katastrof. Efter en våldsam stadsbrand som på ett par dagar ödelagt en stor del av trähusbebyggelsen var en fjärdedel av stans 5000 invånare nu hemlösa.
Med den nya stadsplanens rätvinkliga gatunät utvecklades den småskaliga hantverksstaden snabbt till en handels- och industristad. Här bidrog även järnvägen när Sveriges första järnväg öppnades 1856 med sträckan Örebro-Ervalla som en del av Köping-Hults privata järnväg. Den kopplades 1862 samman med Västra stambanan och samma år invigdes stationshuset för Örebro Centralstation.
Åren vid sekelskiftet 1900 lät man även bygga om Örebro slott med anor från 1300-talet. Och ett stenkast bort finns ett modernt palats som på många sätt har bidragit till stadslivet. När Centralpalatset uppfördes 1911–1913 symboliserade det ett nytänkande i en byggnads funktion som kombinerar bostäder med kontor, butiker och kultur. På vykort från tidigt 1900-tal syns ofta både Örebro slott och Centralpalatset.
Centralpalatsets byggherre var Adolf Lindgren som hade jobbat i familjens lanthandel. Vid 21 års ålder anlände han från Knallebygden till Örebro 1885. Sex år senare startade han tillsammans med Johan August Pehrson grosshandelsfirman Pehrsson & Lindgren som sålde kolonialvaror. Affärerna gick fantastiskt bra med en årlig nettovinst på drygt tre miljoner kronor (omräknat i dagens penningvärde). Efter några år drog sig kompanjonen tillbaka av hälsoskäl men Adolf Lindgren skulle komma att driva företaget vidare resten av livet.
Grosshandlare Adolf Lindgren var känd som en mycket generös man, både mot sin personal och deras familjer men även mot andra som kunde få hjälp med stöd till studier. I hörnet Storgatan och Olaigatan ägde han det trähus där handelsfirman en gång startat och nu köpte han fler tomter i kvarteret. Företaget Centralpalatset AB bildades 1910 och enligt Adolf Lindgrens önskemål valdes två lokala arkitekter, Albert Jonsson och Elis Werner, som lämnat förslag på ett hus i en tidstypisk stil som kombinerar jugend med inslag av nationalromantik.
Den 1 oktober 1913 kunde de första hyresgästerna flytta in i husets 60 lägenheter (1–7 rum) med WC, badrum, öppen spis och moderna kök, utrustade med ved- och gasspis, gasstekugn, diskbänk i kopparplåt samt rinnande kallt och varmt vatten – och centraldammsugare!
Adolf Lindgren, som själv knappt hade fått gå i skolan, ansåg att högre utbildning är viktigt både för människors försörjning och stadens utveckling. Han var en av initiativtagarna till Örebro Handelsgymnasium som öppnades 1914 och skolan fanns kvar i Centralpalatset i fyrtio år. Den hade en tvåårig kurs efter realexamen och en ettårig kurs efter studentexamen för män och kvinnor.
På andra våningen i huset låg under många år ett pensionat. Gatuplanet inrättades med en del av allt det som hör till modernt stadsliv – garage, bank, järnhandel, speceriaffär, pälsbutik, manufaktur och cigarraffär, pappershandel, antikvariat, frisörsalong samt konditori och restaurang – och en biograf!
På en rivningstomt i kvarteret låg sedan tidigare Sirius som var Örebros första biograf. Och en biograf ville Adolf Lindgren absolut ha i sitt hus. Den döptes till Röda Kvarn och vid premiären 1913 visades Quo Vadis, regisserad av Enrico Guazzoni. Det var en av de allra första storfilmerna med påkostade kulisser och inte mindre än 5000 statister. Filmen kom att bli en världssuccé – ett mästerverk som gjort för att inviga biografen i Centralpalatset.
Med ljudfilmens intåg renoverades biografen 1928 och bytte då namn till Roxy. Namnet har inspirerats av film- och showmannen Samuel ”Roxy” Rothafel som året innan hade låtit öppna Roxy Theater i New York. Biografen drevs länge av Centralpalatset med husets vaktmästare som biografmaskinist. Foajéinteriören från 1947 är bevarad med armaturer i Orreforsglas och paneler i ädelträ. Neonbelysningen sattes upp 1959. Från 1965 tog SF över driften men sedan 1989 ägs och drivs biografen av Örebro kommun och idag visas filmer med ett extra kulturellt värde. En mindre biosalong har tillkommit i källaren och idag är Roxy en mycket uppskattad del av kulturlivet i Örebro.
Adolf Lindgrens starka vilja att bidra till samhällsutvecklingen fortsätter genom Adolf Lindgrens stiftelse som förvaltar fastigheten sedan 1940. Man delar även ut stipendier och bidrag till jordbrukare, studerande, behövande och allmännyttig verksamhet. Centralpalatsets exteriör samt dekorationsmålade trapphus är byggnadsminnesförklarade.
Här kan du läsa mer om QuoVadis från 1913 och även kika på scener ur filmen.
Här kan du läsa mer om Centralpalatset i Örebro och se bilder från husets och biografens interiör.
Kartor, vykort och äldre bilder från Örebro stadsarkiv, filmaffisch om Quo Vadis (1913) från Wikipedia. Nya foton (Centralstation, Rådhuset, Wadköping och Roxy) är tagna av Maria Lindberg Howard 2025. Biobiljetten från ”Hon dansade en sommar” visades på Roxy 1951 (privat ägo).
