”Gatan är ingen idyll. Trafiken tränger sig på och tränger undan människorna som på alla andra gator. Men gatan är smal, den är kort och överblickbar. Den har mänskliga mått, vilket får till och med bilarna att sakta farten. Och många små affärer som man vandrar in och ut i – många människor – många barn som ger gatan dess prägel.”
Den 29 juni 1970 kunde man i Dagens Nyheter under vinjetten ”Vardag” läsa om Åsögatan 90–98 och 85-97 – sträckan mellan Siargatan och Västgötagatan. Artikeln målar upp vardagslivet på denna ”bortglömda gatstump” på västra Södermalm. Då fanns här bageri, tobakshandel, ölkafé, begravningsentreprenör, blomsterhandel, fiskaffär i hörnet, sexshop, daghem, livsmedelsaffär, plastaffär och färghandel.
Flera av verksamheterna fanns kvar under lång tid, om än med nya ägare, medan andra har försvunnit. Så här exakt på dagen 55 år senare är det därför roligt att utifrån artikeln göra en liten betraktelse över den här ”bortglömda stumpen” av Åsögatan.
På Åsögatan 90 i hörnet Siargatan låg då Ebba Ekfeldts finbageri: ”Bagare Valter Ekfeldt strör sockerpullor på bullarna. Klockan fyra på morgonen börjar arbetet. Redan vid sjutiden sticker de första kunderna in huvudet genom bakdörren, andas in doften av nybakat bröd och köper absolut färska wienerbröd till morgonkaffet.”
Bageriet fanns länge kvar men under annat namn och fortsatte att sprida en ljuvlig doft av nybakat i kvarteret. Därefter flyttade Forno in och säg de Stockholmskvarter som inte har sin egen pizzeria. Och med Åsö Konditori på Åsögatan 102 är vi fortfarande bortskämda med hembakat.
”I:65 kostar ölet. 1:80 ostsmörgåsen och 90 öre kaffet på ölkafeet, Åsögatan 90. Herrarna Sundin och Johansson börjar dagen med en bira. På toaletten får man bara gå in ’1 person i sänder’, omtalar en graciös inskription. Mellan klockan fem och fem över fem fylls kaféet till sista bordet. Dit kommer åkare från Unefrakt i närheten, mekaniker från Konsums charkfabrik vid Södra station, en pensionär från våningen ovanför, som i alla fall brukar vakna tidigt…”
Det är inte många år sedan ölkaféet på Åsögatan 90 stängde och sedan dess flyttade flera krögare med olika matkoncept in i lokalerna men utan större framgång. Kikade man in hade de alltid fler ölgäster än matgäster, det var som att ölkaféet inte riktigt ville släppa taget. Och nu det är nog få som minns vad de olika krogarna hette. Men sedan ett tiotal år finns den vietnamesiska resturangen Nem Nem Quan här som har blivit oerhört populär. Så nu är det återigen fullt i lokalerna alla dagar i veckan.
I grannhuset på Åsögatan 92 fanns då flera små lokaler som inrymde tobakshandel, skinnaffär och en sexshop: ”Från sexshopen utstiger man emellertid förhoppningsvis mera levande än när man steg in. En dam i bikini tar emot och erbjuder porrtidningar, filmer, användbara adresser mm. Men från utsidan ser man inte mycket. Det går bara att titta in genom bokstäverna på fönstret, som är utskurna i ett för övrigt heltäckande papper. Då ser man krukväxter som slingrar sig, en eller annan chiffongscarf och inte mycket mer. Man måste alltså – som herrn på bilden – gå in.”
Sexshopen är sedan länge försvunnen och den lilla lokalen har slagits ihop med en annan trotjänare på gatan – restaurangen Tre indier. Och tobaksaffären har efter några vändor med olika verksamheter nu blivit frisör. Husen på den södra sidan av gatan uppfördes alla under 1930-talet när kvarteret Pennan delades upp i två nya kvarter – Ritbesticket och Mallen – med två nyanlagda gator – Möregatan och Tjustgatan. De små lokalerna hyser idag olika små kreativa verksamheter samt Södermalms Invandrarförening vars trogna medlemmar bidrar till folklivet på gatan.
Den norra sidan av gatan tas upp helt och hållet av kvarteret Fatbursholmen. I den här hörnan av Åsögatan och Siargatan låg begravningsbyrån Fonus fram tills häromåret. Även de nämns i artikeln från besöket på ölkaféet: ”På baksidan bär dom in både lik och kistor, berättade en av kaféägarna för oss. Han menade på begravningsföreningens baksida.”
Fastigheten uppfördes 1964 och består av två huskroppar i L-form varav den lägre med terrass. Byggherre var Einar Mattson med Rolf Hagstrand som arkitekt, en utpräglad funktionalist som drev arkitektkontor tillsammans med sin kollega Birger Lindberg. Vid tiden för artikeln låg Katarina daghem och fritidshem här som var Stockholms största med sammanlagt 90 barn.
Fastigheten i den andra änden av kvarteret Fatbursholmen, hörnet Åsögatan och Västgötagatan, är exakt 30 år äldre. Det här är ett av Stockholms flaggskepp för funktionalismens ideal med öppna gårdar och fritt insläpp av luft, sol och dagsljus. Arkitekt var Ture Sellman med Olle Engkvist som byggherre och byggnaden är idag grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Den uppfördes av Katarinastiftelsen som 1931 hade bildats av Stockholms stad och Katarina församling. Syftet var att bereda billiga bostäder, framför allt för ensamstående kvinnor och barn, på Södermalm. Här fanns då 180 lägenheter på 1-2 rum samt ett dagis för 80 barn och dagens förskoleungar fortsätter att fylla gatstumpen med liv.
Så här avslutas artikeln: ”Vi såg Åsögatan vakna och slockna en alldeles vanlig dag, från klockan fem på morgonen då kaféet öppnade för sina första jobbare och uteliggare och bageriet var i full gång, till dess att den sista ungen hämtades från daghemmet och klockan var sju på kvällen. Vardagen på Åsögatan är larmande, livlig, full av skiftningar och variationer, full av alla sorters affärer, alla slags hus.”
Idag är biltrafiken inte längre lika livlig vilket gör den här lilla Söderstumpen till en vänlig, välkomnande och väldigt omtyckt liten gata. Bortglömd är den sannerligen inte utan en riktig idyll. Kom gärna och hälsa på!
DN-artikeln från 1970 skrevs av Kerstin Vinterhed och bilderna togs av Gunnar Källström (du hittar den i DN-arkivet om du söker på datumet 29 juni 1970). Nya foton är tagna av Maria Lindberg Howard 2025. Bilden från Stockholms Stadsmuseum visar hörnet Västgötagatan och Åsögatan vid sekelskiftet 1900 och den togs av Kasper Salin.
