Långholmen – ön med en fängslande historia

Långholmen – ön med en fängslande historia
Malmgården Alstavik

Malmgården Alstavik

Långholmen är ett givet namn med tanke på öns avlånga form, 1380 meter lång och 405 meter bred. Långholmens namn finns dokumenterat i ett brev från 1430-talet och här finns mänskliga spår från 900-talet, alltså långt innan Stockholm grundades. Under lång tid tillhörde Långholmen kronan men 1647 skänktes ön till Stockholm av drottning Kristina. En sjötull anlades 1622 där hanelsmän måste betala tullavgift för sina varor innan de fick föras in till staden för försäljning.

Försvarslösa kvinnor sattes på spinnhuset

Den första stenbyggnaden på Långhomlen var Alstavik, en malmgård som uppfördes 1649 av bryggmästaren Jochum Ahlstedt. Han var mycket framgångsrik och utnämndes till såväl hovbryggare som bryggarnas ålderman. Från 1724 och hundra år framt användes malmgården som spinnhus för kvinnliga lösdrivare. Arbetslösa, ensamstående kvinnor utan man eller egendom ansågs “försvarslösa” vilket var ett brott mot tjänstehjonsstadgan. På spinnhuset fick de arbeta 14-16 timmar om dagen med att karda och spinna ull och lin. Som mest kunde man ta emot 250 kvinnor. De vanligaste brotten var misshandel, prostitution, stöld och rymning.

Fängelsereform förordrade avskildhet

Spinnhuset

Spinnhuset på Långholmen (teckning av Adolf Hård)

Spinnhuset byggdes ut successivt innan det 1825 flyttades till Norrmalm. Då övergick verkamheten till Långholmens centralfängelse med plats för 127 manliga fångar. Riksdagen fattade 1841 beslut om en fängelsreform där landets fängelser försågs med celler. Tanken var att rädda fångarna från den “moraliskt förödande kollektiva samvaron”. Avskildheten i cellerna skulle ge dem möjlighet att i ensamhet tänka över sitt brott och förbättra sig. Häktet flyttades 1850 till Långholmen från Norra bantorget och när Långholmens centralfängelse byggdes 1874-1880 ut beslöt man sig för att tillämpa både Philadelphiasystemet med isoleringsceller och Auburnsystemet där fångarna arbetade tillsammans under tystnad på dagarna och sedan låstes in i sina celler nattetid. Fängelset var den enda av den här typen i Sverige och  anläggningen hade 200 dagceller och 300 nattceller.

Journalister, politiker och en kypare

Johan Alfred Andersson Ander (Foto Polisen, Wikimedia)

Signalementkort för Alfred Ander

Trots att anläggningen ansågs omodern redan tidigt under 1900-talet skulle det dröja till 1975 innan fängelset stängdes. Själva centralfängelset revs 1982 men spinnhuset och kronohäktet finns kvar och fungerar idag som hotell, vandrarhem och värdshus med uteservering i de tårtformade rastgårdarna. De flesta som har fängslats på Långholmen genom åren är fattiga människor vars ensklida livsöden oftast förblir okända. Den 23 november 1910 avrättades kyparen Johan Alfred Andersson Ander på Långholmens fängelsegård. Brottet var rånmord och det är enda gången en giljotin använts. Avrättningen blev den sista i Sverige innan dödsstraffet avskaffades 1921.

Andra kända interner på Långholmen under 1900-talet:

  • Hjalmar Branting, politiker som dömdes för tryckfrihetsbrott
  • Isaac Grünewald, konstnär som fängslades för misshandel
  • Barbro Alving, journalist som dömdes för civliförsvarsvägran
  • Lasse Strömstedt, kåkfarare som senare blev populär författare

“För en fixare var Långholmen rena paradiset. Allt fanns att få inom murarna. Sprit, knark, tabletter av insomnings- och lugnande karaktär. Sniffade man thinner fanns det att köpa dunkvis.” (Lasse Strömstedt)

Läs mer om fängelsereformen på 1800-talet i Stockholm Stories blogg.