Norrmalmstorg på 1920-talet
I höst är det 40 år sedan Dagen H – den 3 september 1967 – då spårvagnstrafiken i innerstan lades ner. Den spårvägslinje som stockholmarna då helst av allt ville ha kvar var Djurgårdslinjen (nummer 7) men även den försvann inför högeromläggningen. Den återuppstod som museispårväg 1991 och i augusti är det premiär för den första etappen av Spårväg City, förlängningen av Djurgårdslinjen från Norrmalmstorg till Sergels torg.
Omnibussar för törstiga passagerare
Det dröjde länge innan Stockholm fick regelbunden linjetrafik för persontransporter. I Köpenhamn kunde man 1829 åka med ”dagvogne” ut till stadens omgivningar. I början av 1800-talet var Stockholm fortfarande fattigt och smutsigt och utan egentlig stadskaraktär. Av stadens 80 000 invånare bodde under 1830-talet merparten ute på malmarna. På Norrmalm bodde 28 000 personer varav de flesta trängdes i små en- och tvåvåningshus.
Bland medelklassen var det populärt att dricka brunn. Entreprenörer som ville börja erbjuda moderna persontransporter i innerstaden siktade därför in sig på de många brunnsgäster som på ett bekvämt sätt ville kunna ta sig till någon av stadens hälsobrunnar – Stora Surbrunn, Sabbatsberg eller Djurgårdsbrunn. De som den 7 juli 1835 slog upp Stockholms Dagblad kunde läsa denna annons:
”Promenadvagn från Jakobs Torg, öfver Djurgårdsbron, södra sidan af Djurgården till Manillla och Djurgårdsbrunn. En Omnibus att taga sin början Onsdagen den 8 dennes, alla söcknedagar.”
Numrerade platsbiljetter kunde köpas i kryddboden på Jakobs torg. Passagerare som klev på vid någon av hållplatserna fick ”betala den önskade platsen till Kusken som för detta ändamål medhafver en blecklåda, i hvilken jemna penningar nedlägges”. Bolaget drevs av hyrkuskänkan Amelie Almgren. Skråväsendets stadgar gav änkor rätt att för sin egen försörjning driva makens verksamhet vidare. Stockholm hade fått sin första omnibusslinje. Och den följdes snart av fler.
Djurgårdslinjen
Från bussar till spårvagnar. Igen.
Det skulle dröja 40 år innan de första spårvagnarna började ersätta omnibussarna. På 1870-talet hade antalet stockholmare ökat till 150 000 personer och utvecklingen hade gått fort. Sommaren 1877 infördes spårvagnstrafik på sträckan Slussen – Skeppsbron – Norrbro – Gustav Adolfs torg – Norrmalmstorg – Nybroplan – Strandvägen. Redan samma år förlängdes sträckan till Allmänna gränd. Hästarna pensionerades 1904, spårvägen elektrifierades och Djurgårdslinjen fick nummer 7.
Några av de äldsta spårvagnar som nu trafikerar Djurgårdslinjen är av typ A12 från 1924. Den vackra koboltblå färgen var konstnären Isaac Grünewalds idé om att skapa en svalkande kontrast mot husfasadernas varma färger. De nya spårvagnarnas färg avgörs i en designtävling och avslöjas först vid invigningen. Det finns tre förslag – en röd/blå, en svart och en med vattenstänksmönster.
Under 2014 ska trafiken vara igång på hela sträckan mellan Ropsten och Hornsberg via Stockholms Centralstation. Tanken är att Spårväg City ska ersätta flera av innerstans busslinjer. Den första är busslinje 47 som läggs ner när den första delsträckan invigs nu i augusti. Det är andra gången som bussar ersätts av spårvagnar. Den 23 augusti är Dagen S. Men när spårvagnarna nu kommer tillbaka, hur ser stockholmarna på förändringen den här gången?
Vill du läsa mer om kollektivtrafikens historia kan jag rekommendera boken I lokaltrafikens gryning.
